Vadmal

   
         
 

Ordet låter grått och uråldrigt... Grå var väl vadmal som gjordes av blandad ull i nyanser från vitt till svart. Till arbets- och skogskläder var faktiskt grått mest lämpat, men vadmal kunde också färgas. Petter Larsson färgade ylle med flera lysande färger, som vi kan se i Irenius dagbok.

Uråldrig är förstås vadmalen! Redan på vikingatiden var vadmal ett vanligt betalningsmedel, vilket visar hur värdefullt tyget ansågs vara. Själva ordet vadmal lär komma av våd = tyg och mål = mått. Eller kom ordet av det fasansfulla utropet "Vad? Mal!" som ibland kunde höras när en tygbunt öppnades?

Att vadmal var så uppskattad i gamla tider var förstås för att den var det bästa materialet till varma, mjuka kläder, näst efter skinn och päls. Genom att den är valkad blir den relativt vindtät och ullens hygroskopiska (fukthanterande) egenskaper gör att vadmal står emot regn länge. Filtningen gör att det knappt går att riva sönder vadmal. Bindningen i tyget är i stort sett lika stark åt alla håll. Vadmal är också mycket ekonomiskt fördelaktig i förhållande till päls då fåren klipps varje år och lämnar mycket material sammantaget under sin livstid.

Tekniskt sett är vadmal ett vävt ylletyg som genom behandling med en kombination av vatten och rörelse filtats ihop och blivit tätare och tjockare och samtidigt krympt till ytan. Är vattnet varmt går förloppet

 

snabbare. I historiens början bearbetades tyget genom att man trampade tygpacken många timmar i varmt vatten (valkning, på engelska walking) eller på diverse andra sätt.

Man stampade inte när man fotvalkade, bara trampade. Stampning kunde det kallas först när man in på medeltiden börjat använda vattendrivna valkmaskiner, där stående trästockar lyftes av vattenhjulet och föll ner på och "stampade" den våta tygpacken.

Det som händer när ullfibrerna filtar ihop sig är att fjällen på fiberns yta spärrar ut sig något under inverkan av fukten. Tygets rörelse under valkningen gör att alla fibrer rör sig något i förhållande till varandra. Fjällen, som alla är riktade åt samma håll på fibern, fungerar som hullingar och hindrar fibrerna att röras i mer än en riktning och vid fortsatt rörelse glider de allt längre in mellan varandra och orsakar att tyget drar ihop sig och blir tjockare och tätare.

Det gäller att avbryta processen innan tyget blivit alltför stelt och tjockt eller har krympt för mycket. Man påverkar kvaliteten genom att välja ullsort, sätt att spinna, sätt att väva, sätt och tid att stampa. Dessutom finns det olika sätt att efterbehandla tyget genom ruggning och beskärning. Det finns alltså obegränsat många varianter av vadmal!

 

 

   

Stampa vadmal

   
         
   

Reine visar det enda kvarvarande föremålet från Petter Larssons vadmalsstamp. Det är en lagersten med ett spår i vilket den grova vattenhjulaxelns axeltapp (nål) vilade. Spåret är slätt och jämnt, nästan som glas, efter axeltappens roterande i spåret. Man kan undra vad de använde för smörjmedel på den tiden. Kanske fanns fett från mineralolja att köpa redan år 1870? Till hästkärrornas hjullager (trä mot stål) användes sniglar, har man ju hört...

Här vid Stamparefallet i älven låg Petters stamp efter det han flyttade den från Färgarebäcken på andra sidan älven. Kanske skulle man kunna hitta den andra axeländens lagersten ute i älven nån gång vid lågt vattenstånd. Den kan i så fall gott få ligga kvar där, den hör till historien om platsen.

 
      Jag var nyfiken på att se en gammal stamp i funktion och när jag fick höra att de skulle köra Råbergs vadmalssstamp i Orsa besparingsskog, Dalarna, så måste jag ju ta mig dit!  
   
   

I en sidogren av Sandsjöån, nordost om Noppikoski, byggdes på 1860-talet denna vadmalsstamp. Vid samma tid byggdes, några hundra meter nedströms från stampen, en skvaltkvarn. Båda anläggningarna byggdes och ägdes av bröderna Elias och Gustaf Eliasson i Östra Råberget.

Anläggningarna ingår nu i Orsa besparingsskog som har renoverat dem och håller dem i funktionsdugligt skick. En gång per år, vanligen i augusti, hålls en Stamp- och kvarndag. Stampningen på bilderna nedan, 22 - 23 augusti 2014, utförs av Skattungekursen vid Mora Folkhögskola som har vävt ylletyg att stampa till vadmal. Stampare är kursledaren Anders Johansson i samarbete med textilläraren Berit Zetterqvist.

Jag tog inga mått när jag var vid stampen, men nu i efterhand uppskattar jag vattnets fallhöjd till lite över en meter. Innermåttet i det enda rummet tror jag inte översteg tre gånger tre meter. En eldstad var uppbyggd i ett hörn för att kunna värma vatten till stampningen. För kursens stampningar värmdes dock vattnet utomhus i en stor gryta över elden. Det hade blivit för trångt inne vid eldstaden med så mycket folk närvarande.

   
     
         
         
         
    Vattenhjulaxelns båda lagerhus är här gjorda i tallvril som inte kan spricka eftersom virket är så vresigt.  
         
    Den grova hjulaxeln går in genom timmerväggen och når tvärsöver rummet. På axeln sitter fyra tappar, en för varje stampträ. De klossar som sticker ut ur stampverket sitter var och en fast på ett av de fyra stampträna, vilka just nu är upphängda i viloläge. När axeln roterar (motsols på bilden) lyfter axelns tappar var sitt stampträ och låter det falla ner igen, en gång för varje varv.  
         
   

Överst, ovanför stockarna, syns pinnarna med vilka man hänger upp stampträna i viloläge. Pinnen sticks in i ett hål i stampträt och vilar på stocken.

Stampverket lutar i verkligheten ännu lite mer än det ser ut på bilden. Detta antagligen för att säkrare få tygbunten att rotera i hon. Stampträna får väl också en mer exakt styrning om de vilar på baksidan.

Se och hör stampverket gå!

 
         
   

Allt trä ser ut att vara tall. Stamphon i botten, där tygbunten läggs i och vattnas, är en urholkad stock. Urholkningen är utformad så att tygpacken ska rotera långsamt av stötarna från stampträna.

Stamptränas nerändar är snedskurna så att de är lite lägre i ytterkanterna så att tygbunten hålls i mitten av hon. Det mjuka tallvirket har slitits rätt mycket med tiden så att nerkanterna nu är nästan vågräta.

Trappstegsformen är nog också till för att driva tyget att rotera.

Man kan skymta en trasmatta i den närmaste stamphon. Hoarna har någon dag innan stampningen fyllts med vatten samt gamla mattor och liknande för att blöta upp virket så att det trutnar och inte släpper ut stampvattnet genom torksprickorna.

 
         
   

Den stora grytan är ett viktigt redskap. Varmt vatten behövs i mängder!

 
         
   

Tyget läggs i omkring 20 cm breda veck genom att man tar lite innanför kanten och viker, "linkar", det.

Detta sätt att vika upptäckte textilläraren Berit Zetterqvist i en gammal uppteckning från Skansens arkiv. Det gör att man inte drar i stadkanten så att den töjs ut och blir onödigt vågig.

Det har varit en lång tidslucka i kunskapsöverföringen och kanske har fler finesser än denna glömts bort...

 
         
   

I denna stampen finns två hoar av olika bredd. Man kan blanda olikfärgade tyger eftersom de moderna färgerna inte blandar sig. Däremot skiljer man gärna på mörkt och ljust tyg. Fibrer lossnar och kan fastna på andra buntar, vilket kan vara besvärande. Andra stampar kan ha tre hoar av olika bredder så att man kan sortera tygerna ännu mer.

De olika tygerna på bilden skall inte alla stampas lika mycket. När man förr beställde stampning hos stamparen hette det att man t ex ville ha tyget hel- eller halvstampat, då tyget krympte 50 % respektive 25 %.

Helstampat skulle det förstås vara till grova varma täta saker som arbetskläder för vintern.

 
         
   

Som synes är inte all vadmal grå! Om tyget skall vara helt enfärgat kan det dock vara bra att vänta med färgningen tills efter stampningen. Färgningen påverkar ullfibrernas fjäll och gör att valkningen går lite trögare.

På denna bilden är det kypertvävt ylletyg som skall stampas, man kan se på linjemönstret att det är olika färg på varp och inslag.

När detta tyg är färdigstampat kommer linjemönstret att vara borta. Ett av kännetecknen på "äkta" vadmal är att man inte kan se enskilda trådar i tyget. När vadmalens "lugg" blir sliten framträder dock trådarna igen.

 
         
   

Tygbunten är på väg till stamphon. Den första halvtimmen stampas ylletyget i kallt vatten. Sedan veckas tyget om och stampas i varmt vatten i pass om 20 min - 1/2 tim med omveckning mellan varje pass. Man måste ha god koll på att tyget inte krymper för mycket så att det inte räcker till det ändamål man har tänkt!

Att lägga i tillräckligt mycket tyg för att fylla ut hon är viktigt för att tygbunten ska rotera och bli jämnt stampad. Kanske är några av tygerna i bunten färdigstampade före de andra och måste tas bort. Då blir det kanske för lite tyg i bunten för att den ska stampas jämnt och rotera i stamphon. Ett sätt att kompensera borttaget tyg är att fylla i med gamla filtar som ofta kan behöva en uppfräschning.

När stampningen är färdig sköljs vadmalen. Tyget dras och sträcks och rullas upp på kavlar, rullas upp på nya kavlar men då med inneränden ytterst, torkas och till slut ångpressas det.

 
         
         
   
Kerstin Gustafsson har skrivit utförligt om vadmal i boken VADMAL, tradition och förnyelse