Petter Larsson, stampare och färgare

Det namn som syns mest i dagboken är Petter Larsson som var Irenius far. Irenius skriver nästan alltid "far min" eller "färgare" efter hans namn i dagboken. Petter Larsson var nämligen färgare och även stampare till yrket. I kyrkböckerna kan man se att han var född i Ånimskog 1803 och kom till Ör på 1820-talet. Han var först kyrkobokförd på Norra Kroken men kom snart till Ed där han var bokförd på Qvarnbacken. Troligen bodde han då med sin familj i Qvarnstugan som låg på östra sidan av älven, nära Eds kvarn, ungefär där kraftverksdammen finns i dag.

"Stampen" är i våra dagar synonymt med Darkerud eller området väster om älven från kraftverksdammen och ner till Stampens Kraftstation. Den ursprungliga stampen var en vadmalsstamp som hörde till Ed och låg vid älven mitt emot den nuvarande kraftstationen. Det är rimligt att tro att Petter Larsson arbetade med Eds vadmalsstamp när han bodde i Qvarnstugan bara ett par hundra meter längre upp efter älven. Kanske var det konkurrens om vattenkraften som gjorde att han flyttade till Strömmen och startade egen verksamhet med vadmalsstampning och färgning av tyg och garn.

   
         
         
   
   
    Vid Färgarebäcken, på den jämna plätten bakom där Reine står, låg Petters första stamp. Här hade han några meters fallhöjd och det var enkelt att leda vattnet i en ränna fram till vattenhjulet.    
         
   

Från 1838 står han som ägare i Edstorp (Strömmen) och han hade en vadmalsstamp vid Färgarebäcken som rinner genom ägorna. Man kan se spår efter stampbyggnaden vid bäcken och några otydliga rester efter en fördämning. Vadmalsstampen drevs med vattenkraft liksom de flesta energikrävande verksamheter vid den tiden såsom kvarnar, sågar, benstampar, m fl.

Av färgeriet ser vi inga spår trots att där bör ha funnits eldstad för att värma vatten till färgbaden. Färgeriet bör också ha stått nära vattnet och kanske helst med vattenränna direkt in i huset eftersom det torde ha gått åt mycket vatten till färgbad och sköljning.

I ett rättegångsprotokoll kan man se att Petter tvistade med några grannar om Färgarebäckens vatten. Petter ansåg att grannarna störde vattentillgången genom att riva en hålldamm och genom att sänka Bodanesjön. Han förlorade striden och kanske var detta orsaken till att han några år senare flyttade stampen ett par hundra meter till ett litet vattenfall i älven nära där Färgarebäcken rinner ut. Han flyttade också själv med familjen till andra sidan älven och en bygdetradition säger att han monterade ner halva huset på Strömmen och att han med det timret byggde ett hus på det nya stället, den plats som numera kallas Stamparetomta.

   
         
         
   
   
    Huset på Strömmen som numera är utbyggt till sin forna storlek och utseende. Det var den vänstra delen av huset, fram till dörren, som Petter rev och tog med sig i flytten.    
         
   

Huset på Strömmen var byggt som en parstuga i början av 1800-talet och Petter tog vid flyttningen med sig södra delen av huset inklusive delar av den timrade mellanväggen. Att han gjorde så var väl inte så märkvärdigt på den tiden. Flyttade man ett hus så plockade man ner timret och byggde upp huset på det nya stället. Byggde man nytt så använde man gärna gammalt virke från ett äldre hus, både för att spara skog och arbete med att skräda stockarna, men också för att gammalt virke inte krymper som nytt virke gör. När man byggde med nytt virke kunde man inte sätta på ytterpanelen direkt för att timret måste få sjunka ihop ordentligt först så att väggarna blev täta. Det hör också till traditionen att när affären på Stamparetomta revs omkring 1925 så användes timret till att bygga fähuset på gården närmast söder om Stamparetomta och när jag tittar in där så ser jag att många av stockarna har märken som visar att de verkligen har suttit i ett annat hus tidigare.

År 1866 flyttade Petter Larsson från Edstorp till Ed enligt kyrkoboken och det bör ha varit till Stamparetomta han flyttade. En son, Carl Pettersson, bodde kvar på Strömmen som ägare. Stamparetomta var en s k förpantning som arrenderades en bestämd tid mot en summa pengar (pant) och sedan återlämnades till ägaren som då återlämnade panten. En årlig "ränta" betalades till fastighetsägaren. År 1885, året efter att Petter Larsson hade dött, skrevs ett förpantningskontrakt mellan Irenius Pettersson och Jonas Olsson som då ägde marken.

   
    Se en vadmalsstamp!