Jakob Gladers ryggåsstuga vid Varpet (Bjurmossen). Stugan flyttades omkring 1930 ner till Rud där den fortfarande står nere vid sjön, vid Sjökasera. Fotot är nog taget strax innan stugan flyttades. Skiffertaket läcker och har börjat rasa in ovanför dörren. Skiffern är stora oregelbundna plattor med den form de fick när de klövs ut ur blocket. Jakob Glader arbetade vid skifferbrottet i Hällan och fick väl tag i skiffern där. Den ohuggna skiffern ansågs som simpel och var billigare än den som var huggen med raka kanter. Den lades nästan bara på enklare uthus.

   
         
    Jakob Jonasson Glader 47 år, hustrun Kristina Eriksdotter 43 år    
    Mathilda 18 år    
    Albin 15 år    
         
   

Vi vet mycket om Jakob Glader, tack vare att August Bondeson 1884 besökte och intervjuade honom. Bondeson skrev en bok, "Historiegubbar på Dal", där han livfullt och målande beskriver sina samtal med Jakob Glader och Johannes Glader som även han var  kund i Irenius affär. Glader var ett soldatnamn och de båda gubbarna var inte släkt. Jag blandar texten här med lämpliga citat ur boken. Jag justerar stavning och annat i citaten lite för att texten ska bli mer lättläst. Teckningarna är utförda av Severin Nilsson efter utkast av Bondeson.

August Bondeson var född 1854,  läkarstuderande och hallänning. Här i Dalsland hamnade han i sitt sökande efter gamla sagor och historier, så här skriver han i förordet till sin bok: Efter mångårigt sökande har jag äntligen på det undangömda Dal lyckats finna bygdeberättare, som satt mig i stånd till att utgiva en samling ordagrant upptecknade sagor och sägner m m.

   
     
     
   
Besöket hos Jakob Glader:
 

   Ett par dagar före midsommar begav jag mig, ledsagad av en god vän, på väg till Jakob Glader. Färden ställdes genom hult och gärden bortefter den vackra Örsjön. Öster om denne höjer sig landet på en gång, det så kallade Fjället tar här sin början.
    Sen vi strävat stora vägen uppför Långebräckan - en av de brantaste körelidar jag sett - och kommit in i skogen Gråpälsan, veko vi av på en sidoväg, som ledde fram till Hagemossen, där flera små backstugor och torp lågo utkastade långt ifrån själva gården.
    Den första stugan däruppe i backen, strax inom hägnaden, var Jakob Gladers. Hon liknade Backmans, men var större och vida bättre underhållen. Taket bildade som en väldig borste av manshög råg, som blivit sådd för att binda torven. Framför gaveln åt solsidan voro några kvadratalnar jord inhägnade till kryddtäppa, och här blommade tusenskönor och auriklar mellan de gröna salvia- och stormhattsstånden.

 
Jakob var inte hemma när de kom men Bondeson inbjöds av hustrun, Stina, att vänta på Jakob som skulle komma hem när som helst. Under det han pratade med Stina och en grannkvinna såg han sig om i stugan:
 

   Av de nyskrädda väggarna kunde man se, att stugan för ej längesen blivit ombyggd. Spisen med sin bakugn upptog en dryg del av utrymmet. Han var ej limmad på länge och därföre tämligen brokig, men efter vad mor Glader lät förstå, skulle han bli hyfsad före högtiden. Här fanns både träsoffa och säng och två stolar och stabbe vid dörren och kärlhylla och bord - och bordet var målat. På gavelväggen hängde ett fint amerikanskt ur med förgyllning och granna rosor på tavlan. Som ur hade det dock ett väsentligt fel - visarna pekade ständigt på samma tid.

 
Jakob kom snart hem. Han hade varit till kvarnen och fått malet en säck råg. Mor Stina kokade gröt och när Jakob ätit gick han och Bondeson ut och satte sig i solbacken och berättade historier för varandra och blev snabbt goda vänner. Jakob Glader berättade bl a sin livshistoria:
 
 

   Jag är född i Eriksbyn i Örs socken den 7 juni 1823. Far min var sållmakare och hette Jonas Jakobsson Glader. Namnet Glader har vi efter min farfar, som tjänte soldat här i socknen.
   Jag var hemma, tills jag hade fyllt elva år. Sen kom jag bort om somrarna och fick gå vall med får i vilde skogen. Men om vintertiden var jag hemma hos föräldrarna, till jag hade gått och läst. Och far ville ha mig till sållmakare, men jag hade alls ingen lust till det yrket.
   Hå, jag fick så mycken stryk som fem travar havre, för far var sträng. Jag ville helst gå i grovt arbete, för jag hade goda krafter, fast jag var liten till växten.
   Sen kom jag bort och tjänte dräng här i socknarna till 1849. Då om hösten gick jag i äktenskap med Kristina Eriksdotter ifrån Hjärtungen. Hennes far var målare och hette Erik Ekström; han hade varit trummeslagare vid Karlstads jägare i sex år. Och vi har haft sju barn. Men fem är döda; de tre dog på en gång i en smittsam sjukdom - det var det värsta, jag har gått igenom - två dog på en dag.

   När jag gifte mig med Stina, så tog vi ett torp i Dalskogs socken. Men det var så dåligt att vi höll rakt på att svälta ihjäl. - Sen byggde vi i Åseskogen och bodde där i sju år. Men när nu det ena barnet kom till efter det andra och ville ha mat, så blev jag utledsen på detta slavandet, för vi kunde inte föda oss på det torpet heller, hur vi än strävade både Stina och jag.
   Då kom det en avskedad soldat, som hette Lind, hit till orten och började tala om , hur gott folk fick det där inne i Norra Amerika, och han tyckte att vi var dumma, som svalt och tråkade här på orten, när vi kunde få det bättre på andra håll. Och så narrade han över femti fattiga hushåll här i trakterna och oss med till att ge honom penningar, för att han skulle ställa om, att vi fick resa fritt till Amerika.
   Och vi sålde våra stugor och allt, vad vi hade, för halva värdet. Men de, som kom längst, hann aldrig längre än till Göteborg, och jag och hustrun och fem barn, vi fick stanna i Vänersborg. Bolaget, som knekten talat om, lämnade inte längre fribiljetter till resan för att sedan tjänas av i Amerika - det var så många, som hade rymt, när de väl kommit dit.
   Jag hade harm av att komma hem igen, fattigare än nånsin förut, för jag hade fella sagt bönderna min hjärtas mening, innan jag reste. Varpå att jag stannade i Vänersborg och gick på arbete där. - Jaja, så länge sommaren varade, så led vi ingen nöd - jag arbetade som ett urverk. Men när vintern kom, då blev det svårt. Att jag själv fick svälta, det gick för sig, men att höra de fattiga barnen skrika efter bröd - det kan ingen tro, hur det skär i hjärtat. Till slut hade vi ingen annan råd, än vi måste ge oss hem igen.
   Nu ägde vi intet annat än våra fem barn. Ingen ville ta emot oss - bönderna var nog så glada, för de hade blivit av med sina stackare. Det var alltid nya, som ville ta emot torvan. Men på mantalsskrivningen blev vi skrivna hos den, vi sist bodde hos, så mycket bönderna än stretade emot. Häradsskrivaren sa, att "om de så bara har legat där den sista natten, så skall de skrivas där ändå". Må tro bönderna var litet rasande. Men de hade ingenting att väsnas för, jag har aldrig legat socknen till last för två styver.
   Sen så byggde vi här, men då fick vi göra som fåglarna, hanen och honan bygger, så vi, vi fick lägga upp alltihop, vi hade inte råd till att leja någon. Men det blev bra - stugan stod i sexton år, innan vi behövde bygga om henne.

   På skifferbergen har jag arbetat sen 1852 men när arbetet har stannat där, då har jag varit vitt ute och sökt mitt bröd. I Stockholm har jag varit i fyra månader och så vid banorna, vid falköpingsbanan och vid vänersborgsbanan och vid värmlandsbanan.
   Nu är jag gammal och grå. Och både gumman och jag har levat vår bästa tid. Och när Gud tycker, att vi har varit här länge nog, så tar han oss bort. Vi har levat och hoppats i alla våra dar.

 
     
  Bondeson lyssnade till Jakob och antecknade allt. Han övernattade på soffan i stugan, i den vågade han inte ligga av rädsla för vägglössen... Även på midsommarafton var han där, fast det regnade:  
     
 

   Mot kvällen höll det uppe. Och solen blänkte fram och lyste upp mossen, just som hon skulle till att gå ned bakom det höga berget i väster.
   Då kliade Jakob Glader sig bak örat och sade:
-Herran i min tott, skall inte herren följa med ut på backen och spela en polske, så att de får höra i mossen, att Jakob Glader har speleman hos sig på midsommarsaftonen.
   Ja, det var jag strax med om - och så satt jag där ute på en stol och gned på, allt vad tyget höll. Och folket kom ut ur varenda stuga i mossen och lyssnade.
   Detta var nöjsamt, tyckte Jakob Glader och gnuggade händerna. - Se på Lindströmskäringen där nere vid stugan med den vitlimmade korstenen, se, hur hon står och skubbar sig mot knuten. Må tro att detta är nöjsamt. Hon har allt fått sig en halva på midsommarsaftonen, för till att vara kvinnfolk, så är hon mas. De dricker halvor alla fruntimmerna här i trakten.
   Och där står Samuel vid sin grind och tittar hitåt. Det är en snäll karl - han bjuder mig alltid på en sup, när han har. Han tar hem ett stop brännevin till julen, annars aldrig till högtiderna. Han ville allt bra gärna komma hit, men han tör inte för främmanden. Men kom han, så jagu skulle han ha sig en sup. Jag skall säga - en del här är rejäla och redbara, men så finns det också spetsbogar och sådana, som inte är något tills.
   Ha, ha! Ser herren gubben, som går stigen fram imot Hallastugan, där till höger om björken. Han kommer och skall hälsa på mågen och dottern i dag, må veta. Den, han hittade en gång en grimma, som där hang en hästskrott i.
   Där möter han Söderbergskäringen, och de skall hälsa, må veta. Nu snyter hon sig i förklädet - då kommer snusdosan fram.

 
     
  Jakob började berätta mer om folket vid mossen och Bondeson avbröt spelandet för att anteckna:  
     
 

   Jag hade upphört att spela för att bättre kunna samla, vad Jakob sade. - Nej, nu får vi ha litet spel igen, tyckte Jakob. Ungarna har samlat sig nere vid Lindströmsstugan - de vill bestämt dansa.
   Jag strök till. Och riktigt - hela mossens barnskara började svänga ikring där nere på planen utanför stugan. Men så började det duggregna. Kvinten sprang. Och därmed var det slut på nöjet.

 
     
 

Hela veckan gick åt, innan jag hunnit samla allt, vad jag önskade av Jakob Gladers historieförråd. Jakobs goda lynne räckte för hela tiden och mor Stina var den snällaste och omtänksammaste värdinna. Även hon lämnade mig en saga - Om käringen, som var sams med prästen.

På hemvägen följde mig Jakob ända fram till prästgårdsskogen.