När Petter Larsson flyttade till Stampetomta 1866 bestod hushållet av hustrun Catharina Hansdotter och barnen Irenius, Christina Edström, Aron, Hedda och Katharina. Alla barnen utom Irenius flyttade inom några år ut som pigor eller drängar till gårdar. Aron flyttade sedan vidare till USA kanske till syskon som redan fanns där. Släkten finns kvar där än i dag och några av dem har vi också haft nöjet att möta när de har besökt sina förfäders hemtrakter. Släkten tog sig namnet Edstrom där i Minnesota. På ett ställe i dagboken, sidan 36-1871, nämns "bröderna i Amerika", det var när de hade skickat 60 Riksdaler hem till familjen i Ed.

Petter, Catharina och Irenius var de som blev boende i det nya huset där Petter hade nära till vadmalstampen vid vattenfallet. Kanske startades affären samtidigt som dagboken påbörjades den 1 mars 1870? Ganska troligt kan det vara med tanke på att familjen då haft några år att bo in sig på det nya stället. 1870, när dagboken påbörjades, var Petter 67 år, Catharina 65 och Irenius 33 år gammal.

Först 1846 blev det i Sverige tillåtet att bedriva handel utanför städerna, till en början bara utanför en tre mils radie som skulle skydda stadsborgarnas gamla handelsprivilegium, men efter 1864 blev handel tillåten på hela landsbygden. Ganska snabbt öppnades många handelsbodar och Irenius närmaste kollega vid samma tid fanns i Åsmule, tre kilometer söderut. Antagligen var detta en naturlig butikstäthet i en blandad skogs- och jordbruksbygd som Fjället och i en tid när det normala fortskaffningsmedlet var de egna benen.

 

Reine och Gunvor står i varsin ände av ruinen efter Irenius affär. Av byggnaderna i bakgrunden är Norra Ögården det hus som skymtar intill Reine, och huset intill trädet är det hus där Anders Johansson Ödegården bodde. Edsvägen, den väg som nu kallas Karl XII:s väg, går förbi tätt intill bortsidan av husruinen och bron över älven är omkring femtio meter till vänster om ruinen.

 

Richard Edgrens barndomshem låg bara ett par hundra meter från affären och i sin bok "Memoarer" beskriver han affären så här: Huset var omkring 12 meter långt och framsidan vänd åt söder. Det östra rummet var kombinerat finrum och sovrum, nästa rum kombinerat kök och affär och återstoden förstuga och packbod. Ingången ledde genom detta utrymme. Längst åt väster fanns en tillbyggnad med tak sluttande åt väster. I detta utrymme fanns plats för en ko och foder till denna.

Varorna kan Irenius ha hämtat i Mellerud, flera mellerudsresor med häst finns antecknade i dagboken. Lördagar handlades det mest, sedan i fallande ordning måndagar, fredagar, onsdagar, torsdagar, tisdagar och mycket få söndagar. Flertalet söndagar noterades ingen handel. Det är dock svårt att säkert veta hur ofta det handlades på söndagar eftersom vi inte kan se de rena kontantköpen i dagboken. Kanske var det så att han alltid hade öppet när det kom kunder men att folk helst inte handlade på söndagar.

Vi tänker oss att det från början var Petter som tog initiativ till affären. Han var hantverkare med egen affärsrörelse och kontakter och man ser ofta hans affärer i dagboken. Han köper sina färgstoffer genom affären och i boken får han också betalt för att ha färgat tyg och garn. Under Petters namn finns också en del andra, mera svårtydda, uppställningar i 1871 års bok.

Genom hela boken ser det ut att vara Irenius som skriver. Handstilen är visserligen varierande i hög grad men det kan bero på saker som hur bråttom han hade eller på vilket humör han var. När han hade gott om tid skrev han en i högsta grad njutbar skönskrift! Dock inte stel välskrivning utan konstnärligt varierat med säker hand. Det är tydligt att Irenius njöt av att forma och snirkla sina bokstäver och ord.